Veckans Bloggtema - vad brinner jag för?

Åhh vad svårt!

Ja, spontant och som första tanke så är det ju tveklöst smink! Det har gått som en röd tråd genom hela mitt liv... min mamma har aldrig varit särskilt intresserad. Hon hade väl nåt gammalt läppstift i någon tantig färg, och en sån där vidrig kakmascara som dom på den tiden spottade på borsten... yuck! Jaa och så låg det väl nån Idominsalvetub i hennes skåp, det är mitt första minne av smink och jag stod och pillade på de där grejorna kommer jag ihåg. Jag och min kompis lekte skönhetssalong, och kletade in oss i vad som helst som råkade finnas tillgängligt...

Jag är uppvuxen på landet (bokstavligen) vi hade 23 mil till närmsta större stad (Östersund) och det enda butik som fanns att tillgå var en ICA och en Konsum... inte mycket till smink där kan jag säga... i brist på annat botaniserade jag i dessa båda butikers tvål/schampo hyllor. Ja, ni kan ju tänka er hur upphetsande det var.

Jag gick i gymnasiet i Sveg, 14 mil bort. Det var ett något större samhälle och där fanns en färghandel som hade lite smink, lycka! Problemet var ju på den tiden att man hade ju aldrig några pengar. Så att lägga det lilla man hade på smink var väl inte att tänka på. När jag gick i gymnasiet började jag sälja Oriflame, ni vet, man skulle ha såna där homepartyn. Eller gå runt och knacka dörr och försöka få beställningar. Det var inte för mig... jag var för blyg. Så mina beställningar bestod mest i smink till mig själv. Så min första sminkerfarenhet på riktigt var nog Oriflame smink. Ingen höjdare, iallafall inte då... känner inte till kvaliten på deras grejor nu, men jag har svårt att tänka mig att det är nåt vidare.

När jag gått ut gymnasiet flyttade jag till Den Stora Staden, Stockholm! Det var som att släppa ut en tjur på grönbete! Herregud, VARJE lördag åkte jag in till stan och jag hamnade/hamnar fortfarande uteslutande vid sminkdiskarna. Bara en sån sak som att åka tunnelbana för en lantis som jag på den tiden, var ju ett äventyr i sig, ha ha!

Jag har alltid dragits till starka färger... inte bara på smink. Kläder, blommor, möbler, tyger osv. Inte för inte som vår nya soffa är knallturkos och vi vi har ett lila sovrum. Om det är nåt som jag går igång på så är det knalliga färger, det är som terapi för själen.

Jag brinner väl för en par andra saker också, älskar trädgård och blommor osv. När vi hade hus, kunde jag krypa runt på alla fyra i trädgården tills det var så mörkt på kvällarna att jag nästan måste ha pannlampa för att se nåt, sååå underbart avkopplande! Älskar doften av jord, och nyklippt gräsmatta. Jag älskar lukten av bensingräsklippare (jaa jag är väl knäpp, jag vet)!

På den tiden jag var singel och hade all tid i världen kunde jag också stå en hel kväll efter jobbet, eller en hel helgdag och bara baka, för mitt eget höga nöjes skull, för att det var så roligt, och för att jag älskar doften av nybakat och för känslan att ta fram sitt frukostbröd eller kaffebröd och veta att man gjort det själv. Jag var känd bland mina vänner för att alltid ha en massa gosaker i frysen, kom man till mig på fika fanns det alltid en massa gott att smaska i sig. Jag hade en sån där fullstor frys med två dörrar, en uppe och en nere, där uppe hade jag allt matbröd och där nere allt kaffebröd. Det var för mig uteslutet att köpa sånt.

Nu när jag har familj och egentligen borde hålla på med bakandet för att spara pengar tex, så gör jag det i princip aldrig, har inte tid och inte ork... så mycket annat som krävs av en så jag orkar inte uppbåda krafterna längre, varken till trädgården eller bakningen... men min passion för det ligger och slumrar i bakhuvudet, och en vacker dag ska jag plocka fram det igen.

Och så handarbete, icke att förglömma, herregud undrar hur många kilometersvis med garn jag har gjort av med, har haft en handarbetande mormor och mamma och jag har stickat och virkat i massor! När alla andra partajade på stan, kunde jag sitta hemma och sticka... nördigt...??? Har gjort så många tröjor till mig själv så jag törs inte räkna efter, virkat varenda duk jag haft hemma osv. Och ni kan ju gissa om tröjorna hade färg eller inte?? Tänk er glada 80-talet med koftor i knalligt lila, cerice och turkos i fluffigt mohairgarn... och jag har till och med stickat en kornblå klänning en gång, jag förstörde den i torktummlaren dumma mig... den blev så lång så att den låg i korvar runt fötterna på mig när jag satte den på mig ha ha det såg rätt roligt ut. Numera har jag alltid en stickning på gång, men det tar ett år mellan varje varv...

Sminket däremot, det har nog faktiskt bara ökat trots graviditeter, familj, tidsbrist och allt annat som kostar på när man har familj... det finns där och sitter i min ryggmärg och jag tror att det aldrig kommer att ta slut. Jag kan fasa för att jag ska bli så gammal att jag inte kan, orkar eller vill sminka mig. Eller att min syn en vacker dag blir så dålig att jag inte kan se vad jag gör.... måtte jag trilla av pinn innan den dagen kommer!

Jaa, så mitt svar på frågan är: SMINK!